Fredagsöverraskning.

Fick ett samtal från en av personalen från mitt gamla behandlingshem idag. Otroligt roligt att höra hans röst, och fantastiskt underbart att få berätta om de två åren som har passerat sedan jag tog mitt pick och pack och fortsatte ut i livet.

Tänk vad ett litet samtal kan göra mycket. Han fick mig att öppna en liten burk inom mig, innehållande de åren som jag befann på behandlingshemmet. Men för en gångs skull var det bara de positiva, och de underbara ögonblicken under den tiden, som hoppade fram. Så nu sitter jag mest här och ler dumt för mig själv.

Vi satt och pratade en bra stund, innan jag kom på att han kanske hade någonting speciellt på hjärtat, eftersom han ringde mig. Och, det hade han.

Han frågade om han fick slussa vidare mitt nummer till en psykologstuderade som skulle göra en studie inför sin C-uppsats.

Självklart! Utropade jag, utan att jag hade lyssnat på vad studien skulle innehålla. Jag hade feeling.

(Moa, det kan vara en bra grej att lyssna på vad du säger ja till. Bara så att du vet, liksom. Jag vet att du är het på gröten och tycker det är roligt att vara med på saker, men ta det lite lugnt, för Guds skull.)

Efter att jag, snabbt som ögat hade sagt att jag tyckte det lät intressant att vara med i en studie, så började han, med sin lugna röst att i stora drag beskriva studiens innehåll. Han nämnde flera gånger att jag inte behövde bestämma mig nu, och att jag verkligen inte behövde säga till honom ifall jag ville vara med eller inte. Han berättade att det var helt upp till mig, och att allt skulle ske på mina villkor.

Ni vet, typiskt uttalande från behandlingshemspersonal.

Jag blev så otroligt imponerad av hur snabbt det går att åka tillbaka två år i tiden. Jag kunde se alla de samtal som har utspelat sig, där inne på kontoret, i den där soffan som jag så många gånger hade suttit i. Alla underbara gitarrhängskvällarna vid köksbordet. Busen i flygeln. Mina terapitimmar. Tisdagskvällarna med Keldas tomatsoppa, House och kortspel. Gotlandsresorna. Görväln.

Underbart.

Hey, ho, let's go!

Dagens 15 minuter, använde jag till att gå wild and crazy över golvet med dammsugaren. Enormt trevligt att bli av med tussarna under soffan. Rekommenderas starkt.

Min fina pärla.

Post! Post.

Jag får typ aldrig post. Men när jag väl får någonting, så brukar det antingen vara fakturor, noter, eller reklam från de butiker jag är medlem i. Och av dessa tre hoppas jag såklart alltid på att det är noter som ligger omhuldade i ett kuvert. Fast, någonstans inom mig, så hoppas jag, och önskar, att det skulle vara ett handskrivet brev som låg där och väntade på mig. Vilket i och för sig aldrig sker nu för tiden. Men jag slutar aldrig hoppas.

Idag var jag hemma under postutlämningen.

Jag hörde att någon öppnade mitt postinkast för att slänga in någonting. Mitt hjärta började bulta, jag tog på mig smilbanden, och sprang fram till dörren som ett glatt litet barn, för att se ifall det var ett brev som låg där på dörrmattan.

Jag fick inget brev. Jag fick senaste numret av Mälarenergi.
Fail.

Viktiga oviktiga papper.

Bestämde mig för att stanna hemma ifrån kören idag, sjukt jobbigt eftersom jag vet att jag missar så otroligt mycket. Men kroppen orkade inte.

Men någonting jag ändå tog mig an, var dagens 15!

Papperskaos.

Jag har några högar, lite runt omkring i lägenheten, med papper av alla dess slag. Viktiga, oviktiga, konstiga och några lite lätt roande, papper. Så jag bestämde mig för att under mina 15 minuter, skulle i alla fall ta tag i två av dessa högar, som någon slags början i alltihop. Och det var ganska skönt att inse att mer än hälften kunde gå till pappersinsamlingen.

Jag inser att dessa 15 minuter är så mycket mer än bara städning. Det handlar om medvetenhet. Dagarna går så otroligt snabbt förbi, att vi knappt hinner reagera. Vi gör det som förväntas av oss och vi flyter bara med. Att då ha en stund på dagen, där man helt och hållet är utlämnad åt någon slags medvetenhet, är otroligt häftigt.

It's a brand new day.

Eftersom jag fixade mig en hjärnskakning igår, så utgick gårdagens 15 minuter. Ifall någon undrade, liksom.

Idag vaknade jag upp alldeles för tidigt, men tvingade mig själv att ligga kvar till åtta. Huvudvärken var fortfarande påtaglig och kroppen bultade efter gårdagens misshandel. När jag tittade ner på mina ben så möttes jag av ett par färglada, och otroligt svullna knän. Att jag redan var innehavare av en benhinneinflammation, ser jag bara som en bonus.

Jag har så galet ont i min kropp, men jag kan inte sluta skratta åt det hela.

Jag är så otroligt tacksam över att jag klarade mig så bra! Någonting annat som jag är tacksam över, är att jag har haft en ledig förmiddag idag. En förmiddag som jag verkligen har utnyttjat. Jag har njutit av en lång och mysig frukost i en lägenhet full av tända ljus, och med nyhetsmorgon på tvn. Min kropp har fått vila i soffan och huvudet har tömts av stress. Nu laddar jag för att ta mig ner till skolan, trots att kroppen skriker att jag borde stanna hemma och vila. Men med en treo eller två, så borde det inte vara några problem.

Nu kör vi!

Jag ska köpa mig en cykelhjälm.

När jag befann mig 300 meter hemifrån så händer det. Blöta löv. Cykeln slirar och jag försöker styra mot buskarna för att undvika dejten med den hårda asfalten.

Svart.

Dog jag?

Krossade jag mina knän?

Har jag knäckt sönder mina fingrar?

Vad hände med mitt huvud?

Varför mår jag så illa?

Jag vet inte hur länge jag låg där innan jag kräktes och tillslut förstod att jag hade voltat med cykeln. Tittade mig omkring och konstaterade att ingen hade sett mig, samtidigt som jag funderade över hur i hela fridens namn jag skulle kunna ta mig hem. Efter konstaterandet att jag antagligen inte hade brutit någonting, reste jag på mig med en dunkande smärta i huvudet och med ett ordentligt ringande i öronen. Mina knäskålar kändes krossade och handlederna bultade. Av någon anledning började jag gråta över att jag kanske hade skadat cykeln i fallet, varpå jag inledde en noggrann undersökning utav min blåa springare, en undersökning som dock snabbt avslutades på grund av att mitt illamående gjorde sig påmind.

Men jag tog mig hem. Soffan har sedan dess varit mig vän.

Det är vid tillfällen som dessa som jag inser hur dum jag är. Hur otroligt dumt det är att inte lägga några kronor på en hjälm. Att inte använda hjälm. Jag är så otroligt tacksam över att allt stannade vid en liten hjärnskakning och två svullna såriga knän.

Jäkla löv, liksom. Jäkla jag.

Hus och hem.

Igår uppdaterades inte bloggen, I know. Men jag var i full färd med att köpa hem halva IKEA.

Bland annat följde denna matbordslampa med mig hem, and I love it. Hyfsat svårt att få en bra bild på den såhär på kvällen, men håll till godo! (För övrigt är jag himla bra på att snickra ihop IKEA-möbler.)

Jag hade noll motivation idag, ville egentligen bara ligga i soffan och dippa mina morot- och gurkstavar i gårdagens köpta dipp. Precis där låg min nivå av ork på. Men, efter några sparkar i arslet så sitter jag här, 15 minuter senare, och är helnöjd.

Jag gjorde det idag också!

Dagens 15, gick ut på att rensa tidningsstället i köket, vilket var överbelamrat utav mina favorittidningar. Allt om Mat, gratistidningen Buffé, Bulletin och Råd & Rön.

Ja, det är sant, jag är 22 år.

Före.

 Enormt skönt att få ordning och reda på saker, och att kunna lägga bort gamla Buffé-tidningar från 2009 känns riktigt bra. 

Nu banne mig ska jag lägga mig i soffan med dippskålen på magen och kolla ett avsnitt av Suits. 

These boots are made for walking.

Som några av er redan vet, så befinner jag mig inte i Västerås denna helg, utan hemma hos föräldrarna i Dalarna. Vilket innebar att dagens 15 minuter, inte riktigt blev som vanligt. Men för att ändå hålla i mina 15 minuter, så bestämde jag mig för att göra någonting för mig själv, någonting som bara gynnar mig.

För det är just lite det som är mitt personliga mål med dessa tillfällen. Att göra någonting som får mig att må lite bättre. Jag vet att jag mår så otroligt mycket bättre när jag har ett rent och städat hem, trots att jag ibland intalar mig att jag trivs att leva i ett kaos. Därför lägger jag stor vikt vid att koncentrera mina 15 minuter till just, städning. Men att ta sig ett fotbad, sätta på sig en ansiktsmask eller göra några aktiva avslappningsövningar, kan mycket väl vara bra alternativ när jag väljer aktivitet för mina värdefulla minutrar. 

Men, denna dag var det mina stövlar sig en välbehövlig behandling!

Som nya!

Äntligen fredag!

Har precis landat hemma hos föräldrarna i Dalarna, och njuter till fullo. Middagen ska alldeles strax bli serverad och jag känner att jag kan andas.

Jag hoppas innerligt att kvällen fortgår i slapphetens tecken, eftersom jag passar på att känna mig riktigt ledig. Otroligt länge sedan den känslan befann sig i min kropp!

Dagens 15 minuter trodde jag att jag inte riktigt skulle hinna med eftersom det var så galet stressigt hemma hos fröken Carlsson idag. Men, jag hann! Jag tog mig tid. Otroligt bra jobbat, om jag får säga det själv.

Dagens uppgift var att torka min stora alltiallo-hylla. Och i ärlighetens namn, så blev jag lite äcklad över hur fruktansvärt dammig den var. Skämmes, Moa. Skämmes. Men har man inte torkat av en hylla på två och en halv månad, så får man banne mig skylla sig själv!

Tänkte lägga upp en bild på en dammig trasa, men kom fram till att det kanske inte var så speciellt hett, så jag struntade i det. Istället blir det en ganska trevlig bild på min älskade, men lite lätt ostädade, hylla.

Må väl!

Erato - Call Your Girlfriend.

Min vän K delade denna på facebook, och jag tyckte att det var så galet bra, så jag skickar den vidare.

När jag lyssnar på detta, så drömmer jag mig tillbaka några år då jag och en vän konstant sjöng tillsammans. Vi var så sjukt tighta efter alla underbara morgontimmar framför pianot. Våra röster tillsammans, smälte ihop blev till en enda vacker stark röst, och vi ägde skiten ur allt.

Sentimental? Javisst!

Projektdag nummer 4.

Dagens 15 minuter blev en städning av badrummet. Det kanske inte blev helt så grundligt som jag önskade, men man kan säga att jag hann med det viktigaste. I och för sig så är det lite svårt att hinna med hela badrummet på en kvart. Får helt enkelt fortsätta imorgon. Men det är så sjukt skönt att få saker och ting fräscha. Ett stort plus är att jag har orkat att sortera tvätt och fått igång en tvättmaskin.

Känns riktigt bra, såhär en torsdag när man egentligen inte känner någon speciellt stor lust till att göra någon städning över huvud taget.

Go me, liksom.

Lägesrapport, projektdag 3.

Idag var första gången som det var riktigt tungt att genomföra detta projekt. Onsdagar är stressiga och långa, men jag ska banne mig inte ge mig hän!

Före.

Efter.

Kanske syns det inte någon skillnad på bilderna, men banne mig, det är skillnad! Kastrullskåpet är ju ingenting jag städar varje dag (ärligt talat har jag kanske, möjligtvis inte gjort någon städning där under de 10 månader som jag bott här). Men det är definitivt en utmärkt sak att ägna sig åt, ifall man har svårt att veta vad man ska göra av sina 15 minuter om dagen-minuter. 

Bra formulerat där, Moa!

Nu är det dags för stressmiddag, innan cykeln bär mig ner till kvällens sjukt spännande körrep med Mariakören, som ikväll gästas av sångpedagogen Anna Högström.

Barnslig längtan.

Jag längtar efter den första snön. Längtar efter att få fånga den allra första snöflingan med min utsträckta tunga. Längtar efter vackra snöflingor i håret och att få känna kölden bita sig fast i kinderna, och som sedan lämnar efter sig, en vacker, rödrosig nyans.

Jag fullkomligt älskar det ögonblicket.

Att få studera varje enskild snöflinga som dinglar ner och råkar fastna på mina svarta fingervantar. Att stilla få förundras över hur i hela fridens namn det kommer sig att ingen snöflinga är den andre lik.

Att under ett enda kort ögonblick, få bli sina drömmars barn igen.

Projekt städning.

Då var det dags idag igen för 15 minuter om dagen!

Före.

Efter.

Blev dock lite besviken, denna gång. Mitt vanliga mönster med att flytta problem istället för att göra upp med dem direkt, satte in. Men jag tänker såhär, ifall jag fortsätter med detta projekt, så måste jag tillslut lösa alla problem som jag idag bara flyttat på. Jag menar, jag kan inte ha så skyhöga krav på mig själv när det gäller detta. Jag har ju trots allt endast 15 minuter på mig, och man kan inte hinna med att hitta perfekta platser för allt på den här korta tiden.

Det är ju typ det som är grejen med hela projektet. Att släppa kraven lite. 

Så, summan av kardemumman, jag är nöjd!

Nu är jag igång.

15 minuter om dagen, kan göra enorm skillnad hemma hos fröken Carlsson!

Före.

15 minuter senare.

Jag har alltså hunnit med att plocka undan sommarens alla sandaler, hängt upp alla jackor och väskor på sina tilltänkta platser, och äntligen fått min röda resväska (som råkat ligga precis innanför dörren i två veckor), undanstoppad på sin ordentliga plats. Dammsugaren och moppen har gjort sitt, och jag är så himla nöjd!

Nu: välförtjänt soffhäng.

Måndag morgon och mitt huvud känns ganska hyfsat tungt.

Helgens utbildning blir bara tyngre och tyngre, för var timme som går.

Börjar fundera ifall det är för tidigt för mig, funderar ifall jag verkligen kommer att fixa att jobba med saker som ligger mig så nära. Saker som har gjort mig så ont.

Men det kanske ska vara såhär. Jag vet att jag är klar med skiten som jag själv har sysslat med. Det kanske är meningen att det ska göra lite ont, att jag ska få känna, och till viss del, få återuppleva. Det, för att sedan kunna jobba vidare, och få en ny förståelse för allt som har hänt. Få möjligheten att se historien med helt friska ögon.

Eller så handlar mitt nuvarande känslotillstånd kring kursen, egentligen bara om någonting så enkelt som att helgen krockade med svackan som jag har bråkat med under de sista veckorna.

Idag mår jag ändå ganska bra, svackan håller på att mattas av och jag är på väg att återvända till mitt normala jag. Otroligt skönt.

Sorgligt är att jag redan nu, har glömt hur långt nere jag verkligen var denna gång. Jag lever i fantasin där svackan varken var särskilt djup, eller farlig. Detta, trots att jag någon annanstans vet att jag lekte farligt kring de mörkgråa zonerna. Vilket skrämmer mig enormt, samtidigt som jag blir så galet stolt.

Även om det var så att jag dansade vals med självdestruktiviteten, så lät jag den aldrig komma mig nära.

Jag är så grym. Kickar ass, liksom.

15 minuter om dagen.

Här om dagen slumpades jag in på en blogg, som jag tyvärr inte alls över huvud taget kommer ihåg namnet på. Men han som skrev bloggen, hade en bra grej som jag inspirerades utav.

15 minuter om dagen.

Som jag förstod det, så hade han lite problem med städningen i huset. Och ägde, kanske lite för mycket skräp.

En dag, bara så där, bestämde han sig för att göra någonting åt stöket. Han funderade kring hur han skulle kunna gå till väga för att lösa problemet med städningen, då han fullständigt avskydde allt som hade med städning och undanplockning att göra. Samtidigt som han insåg att det inte skulle hjälpa med att göra en enda storstädning, utan han behövde en hållbar lösning.

Vilket innebar att han satte igång sitt 15 minuter om dagen-projekt.

Dygnet har 24 timmar, vilket gör att om man använder 15 minuter av dessa 24 timmar varje dag, så har man ändå 23 timmar och 45 minuter kvar. Vilket gör att det då känns ganska okej att använda dessa 15, till att göra någon förändring i hemmet.

Med detta i bakhuvudet, tänkte jag testa att hoppa på det tåget. Jag vet att det finns otroligt mycket att göra och fixa här hemma, men tycker aldrig att jag riktigt har tid att ta tag i dessa saker. Så, förhoppningsvis kommer jag med hjälp av detta 15 minuter om dagen-projekt, få ordning på saker och ting, här hemma.

Fortsättning följer..

It's a beautiful day.

Igår var första dagen utan den tjockaste dimman.

Att kunna andas utan att jobba hårt för att få frisk luft ner i lungorna, är en frihet. Jag kände direkt vid ögonblicket då jag slog upp mina ögon, att jag inte längre var tvungen att tvinga mig upp ur sängen för att få möta en ny dag.

Det är fortfarande så att jag är måste motivera min vardag, och att jag måste sova efter ansträngningar, men det är lite lättare. Jag är på väg upp igen. Äntligen.

När det handlar om dagen, så är jag sjukt imponerad över mig själv, då jag klarat av en heldag med utbildning på tjejjouren, utan att behöva ta en sovpaus. Trodde verkligen inte att min kropp skulle klara av den påfrestningen, och det var otroligt kämpigt mot dagens slut, men jag fixade det. Åter ett säkert tecken på att jag är på väg upp igen.

För er som inte vet, så planerar jag att genomföra en utbildning under hösten/våren på tjejjouren här i Västerås. Tanken är att jag ska bli jourtjej och få möjligheten att börja jobba ideellt med unga tjejer, både enskilt och i grupp. Vilket kommer bli otroligt spännande!

Dagens.

Som tidigare nämnt, så glömmer jag otroligt snabbt hur det är att befinna sig i ett depressivt skov. Jag glömmer till exempel det här med att en enda lektion, kan dra ur mig så pass mycket energi så att jag måste åka hem för att sova en halvtimme efteråt, bara för att återhämta mig. Vilket kan kännas helt ofattbart.

En lektion. En. Enda. Liten. Lektion.

Jag blir både less och arg på mig själv för att jag inte orkar med så mycket som jag vanligtvis brukar göra. Och det blir en ond cirkel, det där. Jag vet att jag egentligen mår bra, och eftersom jag har den vetskapen, så blir det ännu svårare att acceptera och förstå att jag har en depressiv svacka. Och eftersom jag inte riktigt accepterar svackan, så får jag en otrolig ångest över att jag inte orkar med de mest vardagliga sysslor.

Så, i dessa tider går mantrat ”schedule is your friend” på högvarv. Mitt liv är för tillfället uppbyggt på scheman av alla dess slag. När kliver jag upp? När duschar jag? När äter jag frukost? När väljer jag kläder? När går jag och sminkar mig? När måste jag ta på mig ytterkläder? När måste jag gå ut genom ytterdörren?

Minutschema på morgonen ftw.

Låtar kanske helt galet jobbigt och stressande, men det tar mig i alla fall till skolan under perioder när jag har en dunkudde nedkörd i halsen och en påse över huvudet.

Det handlar om att hitta det som funkar. Det som gör att man klarar av vardagen.

Jag skäms lite när tänker på hur jag ibland dömer människor som är deprimerade. Jag mår då så bra, och har glömt så pass mycket, att jag inte längre har den förmågan att förstå varför de inte orkar med mer, än det lilla de åstadkommer om dagarna. Och det, trots att jag själv har varit där nere på den absolut djupaste botten, och även att jag fortfarande, med jämna mellanrum tar en snabbvisit halvvägs ned. Jag önskar att jag kommer att komma ihåg det här, hur fruktansvärt påfrestande det är att lyckas att ta på sig kläder, att orka med att smöra en macka och att orka att hålla koncentrationen uppe under en hel lektion. Att ta sig till ica och köpa mat, kan nästan liknas med ett maraton, en stekande sommardag.

Ifall man ska sätta allt i proportioner, ni vet.

Det finns nog ingenting värre än att få höra att man ska rycka upp sig och bara orka. För banne mig, jag försöker. Jag försöker, så gott jag bara kan, och för allt jag är värd, att rycka upp mig. Jag har inte valt att vara här. Jag älskar vanligtvis hösten med alla förberedelser inför vintern, lucia och julen. Och jag gör allt för att inte få missa det. Men det är så förbannat svårt. 

Fortsätt simma, fortsätt simma..

Det känns som att det var en mindre evighet sedan som jag dippade såhär hårt. Jag tackar och bockar för att jag fick ett helt halvår utan större svackor. Men, nu var det dags igen.

Jag glömmer snabbt bort hur det känns att vara nere i den smustigaste leran och plaska. Så fort svackan går över, så blir jag så galet tacksam över att få må bra, att ha ett normalt känslotillstånd, med både bra, och dåliga dagar. Och varje gång, så lyckas jag nästan att intala mig själv om att jag aldrig mer kommer falla djupt igen.

Sedan, helt plötsligt, så är jag här igen. På den djupa och fruktansvärt vidriga, botten. Jag krafsar runt här i leran och funderar kring vad det var jag gjorde som fick mig att hamna här igen.

Jag har ingen lust, ingen ork, och definitivt ingen tid, till att befinna mig här just nu. Det är höst, skolan är i full gång, jag sjunger i underbara körer som vanligtvis får mitt hjärta att banka lite extra, och jag ska precis gå igenom min första kurs på tjejjouren här i stan, samtidigt som jag försöker att hinna med att träna lite i håltimmarna.

Bara det att försöka ta mig till skolan är ett heltidsjobb, vilket tar all min energi. Att klara av att sitta i skolbänken och ta mig an de uppgifter som jag blir tilldelad, är en riktig utmaning. Att dessutom klara av att inte låta mitt mående påverka mitt skolarbete eller mina klasskompisar, är något ännu lite tuffare.

Just nu går det inte mer än fem minuter utan att jag måste påminna mig själv om att hela tiden sikta uppåt. Mot det friska.

Jag vet att det går över, jag vet att det bara är en tidsfråga innan jag mår bra igen, men just nu är det tungt att stå ut med mig själv.

Omgivningen: Håll ut, jag kommer snart tillbaka.