Inga ord räcker till.

Det som har hänt i Smedjebacken idag, är ofattbart. När jag läste om nyheten, hoppade hjärtat upp i halsen och paniken infann sig i hela kroppen. Två brandmän döda, och tre skadade. Tanken på att någon av dessa kunde ha varit min egen pappa, fick min kropp att vilja vända sig ut och in.

Trots att jag vet att pappa inte åker på utryckningar på samma sätt som de i olyckan, så var jag tvungen att försäkra mig om att han inte var med. Tårarna gjorde sina uppgivna försök innan mamma svarade, men så fort hon svarade, så förstod jag att det var lugnt. Min pappa var inte med.

I ett samhälle med så få invånare som Smedjebacken har, är en sådan sak som denna, enorm. Mina tankar ikväll går till de anhöriga, som mist sina kära i en fruktansvärd olycka. Må de vila i fridfullhetens ljus.

Tacksamhetens lilja går till himlen, för att jag fick behålla min älskade pappa i livet.

Må bra-vecka.

Den här veckan är jag inriktad på att må bra. Igår låg jag och gjorde en mindmap över saker som får mig att må bra, och ska försöka leva så som jag önskar. Göra saker som jag mår bra utav. 

Det är så lätt att vi glömmer att ta hand om oss själva, men det är ju så knäppt! Det borde vara en självklarhet att ta hand om sig själv. Mer om må bra-veckan imorgon. Nu ska här nattas i tid!

Dessa två pepparkvarnar hittades på Myrornarna i lördags för endast 50kr! Fynd!

Back to normal.

Nu får det vara nog med att inte ha tid eller orka. Jag är trött på att inte riktigt ta hand om mig själv, nu är det dags för förändringar. Dags för planering.

-Det första jag ska återinföra är "15 minuter om dagen". Sjukt bra grej som funkar hemma hos fröken Carlsson.
-Det andra handlar om träning. Jag har ett projektarbete i skolan som går ut på att jag ska springa en mil den 29aug. Jag måste få rutin och ska lägga upp ett träningsschema nästa gång jag är på gymmet.
-Det tredje handlar om mat. Hör ihop med träning, ska jag förbättra mina resultat så måste jag börja skärpa mig. De sista månaderna har jag struntat fullständigt i vad jag har stoppat i mig. Nu får det banne mig vara nog.

Dagens 15 minuter får bli att rensa upp i hallen. Kanske dags att lägga bort vinterjackan?

Nu kör vi!

Före dagens 15.

Bra dag.

Bara tanken är fantastisk. Befriande.

Jag vet inte om jag har berättat om svängarna kring min jakt efter ny läkare här i Västerås, men det har i alla fall varit en resa utan framgång. Varken öppenpsyk eller vårdcentralen har varit sugna på att ta hand om mig. Så, i måndags smsade (jag har kanske världens bästa läkare?) jag min läkare i sthlm och berättade om läget och om min fundering kring min medicinering. 

Han ringde upp mig idag, precis innan min körövning med Voces, och vi pratade om läget och om min önskan om att testa att leva ett liv utan medicin. Han litade på mig och sa att vi skulle testa att köra på mitt spår. 

Jag ska förhoppningsvis snart bli helt medicinfri. 

Lycka.

Ett, tu, tre, på det fjärde..

Jag, och mina 15 minuter om dagen försvann ju där, då jag lyckades volta med cykeln och skaffa mig en rejäl hjärnskakning. Men nu är jag helt återställd, och det är dags att ta tag i saker och ting igen.

Skola, gym, kör och mina 15 minuter.

Nu kör vi. Pepp, pepp, pepp!

Att andas.

Jag har egentligen kurs hela helgen på tjejjouren. Men kände sent igår kväll att kroppen sa ifrån. Känner att det är ganska ovärt med magkatarr i år. Jag har trots allt en månad kvar, innan jag kan pusta ut och åka hem till mamma och pappa över julen. Så jag valde att vara hemma idag. Ha en vilodag. En riktig vilodag. När hade jag en sådan sist?

Dagen har spenderats i soffan framför tvn, med längdskidor som huvudnummer. Avkoppling. Att sedan få se ett fantastiskt lopp med Johan Olsson i spetsen, gjorde min dag. Och det, helt utan att jag behövde lyfta ett enda finger.

Veckan som har gått, har varit speciell. Viktig.

I tisdags fick jag besök av en tjej från Stockholm, som till sin C-uppsats, intervjuade mig. Jag hade bokat ett grupprum på biblioteket och hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig utav mötet. Så det var med lätt nervösa nerver som jag stod nere vid tågstationen och väntade.

Tåget var... försenat.

När tåget till slut kom, så letade vi på varandra och nervositeten släppte. Hon var inte farlig. Kändes nästan som att hon var mer nervös än vad jag var. Win. Vi gick mot biblioteket, och samtalsämnet for snabbt till det som var gemensamt för oss båda. Mitt gamla behandlingshem. Jag hade varit en inskriven, medan hon hade varit en praktikant. Vi pratade lite om skillnaden mellan då jag bodde där, och nu, när hon precis hade praktiserat där. Och jag vet ju att det är ett helt annat ställe än när jag bodde där, men det är otroligt svårt att ta in, eftersom behandlingshemmet en gång, var mitt egna hem.

Väl på plats i grupprummet, förklarade hon reglerna och berättade att det är helt okej att stanna när jag än ville. Att det var okej att hoppa över frågor, eller ta paus, ifall frågorna var för jobbiga.

Jag var redo.

Jag pratade konstant i en och en halv timme, om mig själv. Hon matade mig med frågor, och jag svarade, så ärligt jag bara kunde. Befrielse.

Jag inser att jag aldrig har fått prata om min tid på behandlingshemmet på det här sättet. Oftast blir det bara ytligt och snabbt, eftersom många knappt vet vad ett behandlingshem kan vara för något. Jag förklarar gärna, eftersom jag själv inte hade någon aning om vad det egentligen var för något, innan jag själv kom dit. Men, oftast stannar det vid att jag bara förklarar hur mitt behandlingshem funkade i stora drag. Och sedan är det väl kanske på det sättet att det inte riktigt går att föreställa sig situationen att befinna sig på ett så speciellt ställe, ifall man själv aldrig varit där.

Hur som helst var det ett underbart möte, där i tisdags. Det var länge sedan som jag kunde gå med så lätta steg. Att få berätta om det som oftast ligger dolt, som många anser vara lite skamligt, var otroligt skönt. Att få berätta allt det som är så otroligt viktigt för mig, utan att bli avbruten, var enormt ljuvligt.

Det bästa av allt?

Jag inser hur galet långt jag har kommit. Win.

Forskningsstudie låter så stelt.

Jag fick ju det där samtalet från mitt gamla behandlingshem för någon vecka sedan, och nu är det alltså dags. Imorgon kommer det en tjej från Stockholm hit till Vässan, och som ska intervjua mig inför hennes C-uppsats. Jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig. Varken av henne, eller av mig själv. Det enda jag vet, är att jag måste gå tillbaka. Gå tillbaka till behandlingstiden, minnas gruppen jag levde med, och försöka komma ihåg hur jag uppfattade saker och ting, när jag var som sämst.

Jag vet inte hur jag kommer reagera. Det vet jag aldrig. Men det känns ändå på något plan att det kommer vara lugnt. Jag är ju faktiskt så sjukt bra. Så galet stark och himla modig.

Pepp, pepp!