Forskningsstudie låter så stelt.

Jag fick ju det där samtalet från mitt gamla behandlingshem för någon vecka sedan, och nu är det alltså dags. Imorgon kommer det en tjej från Stockholm hit till Vässan, och som ska intervjua mig inför hennes C-uppsats. Jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig. Varken av henne, eller av mig själv. Det enda jag vet, är att jag måste gå tillbaka. Gå tillbaka till behandlingstiden, minnas gruppen jag levde med, och försöka komma ihåg hur jag uppfattade saker och ting, när jag var som sämst.

Jag vet inte hur jag kommer reagera. Det vet jag aldrig. Men det känns ändå på något plan att det kommer vara lugnt. Jag är ju faktiskt så sjukt bra. Så galet stark och himla modig.

Pepp, pepp!