Det som har hänt i Smedjebacken idag, är ofattbart. När jag läste om nyheten, hoppade hjärtat upp i halsen och paniken infann sig i hela kroppen. Två brandmän döda, och tre skadade. Tanken på att någon av dessa kunde ha varit min egen pappa, fick min kropp att vilja vända sig ut och in.
Trots att jag vet att pappa inte åker på utryckningar på samma sätt som de i olyckan, så var jag tvungen att försäkra mig om att han inte var med. Tårarna gjorde sina uppgivna försök innan mamma svarade, men så fort hon svarade, så förstod jag att det var lugnt. Min pappa var inte med.
I ett samhälle med så få invånare som Smedjebacken har, är en sådan sak som denna, enorm. Mina tankar ikväll går till de anhöriga, som mist sina kära i en fruktansvärd olycka. Må de vila i fridfullhetens ljus.
Tacksamhetens lilja går till himlen, för att jag fick behålla min älskade pappa i livet.
