Att andas.

Jag har egentligen kurs hela helgen på tjejjouren. Men kände sent igår kväll att kroppen sa ifrån. Känner att det är ganska ovärt med magkatarr i år. Jag har trots allt en månad kvar, innan jag kan pusta ut och åka hem till mamma och pappa över julen. Så jag valde att vara hemma idag. Ha en vilodag. En riktig vilodag. När hade jag en sådan sist?

Dagen har spenderats i soffan framför tvn, med längdskidor som huvudnummer. Avkoppling. Att sedan få se ett fantastiskt lopp med Johan Olsson i spetsen, gjorde min dag. Och det, helt utan att jag behövde lyfta ett enda finger.

Veckan som har gått, har varit speciell. Viktig.

I tisdags fick jag besök av en tjej från Stockholm, som till sin C-uppsats, intervjuade mig. Jag hade bokat ett grupprum på biblioteket och hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig utav mötet. Så det var med lätt nervösa nerver som jag stod nere vid tågstationen och väntade.

Tåget var... försenat.

När tåget till slut kom, så letade vi på varandra och nervositeten släppte. Hon var inte farlig. Kändes nästan som att hon var mer nervös än vad jag var. Win. Vi gick mot biblioteket, och samtalsämnet for snabbt till det som var gemensamt för oss båda. Mitt gamla behandlingshem. Jag hade varit en inskriven, medan hon hade varit en praktikant. Vi pratade lite om skillnaden mellan då jag bodde där, och nu, när hon precis hade praktiserat där. Och jag vet ju att det är ett helt annat ställe än när jag bodde där, men det är otroligt svårt att ta in, eftersom behandlingshemmet en gång, var mitt egna hem.

Väl på plats i grupprummet, förklarade hon reglerna och berättade att det är helt okej att stanna när jag än ville. Att det var okej att hoppa över frågor, eller ta paus, ifall frågorna var för jobbiga.

Jag var redo.

Jag pratade konstant i en och en halv timme, om mig själv. Hon matade mig med frågor, och jag svarade, så ärligt jag bara kunde. Befrielse.

Jag inser att jag aldrig har fått prata om min tid på behandlingshemmet på det här sättet. Oftast blir det bara ytligt och snabbt, eftersom många knappt vet vad ett behandlingshem kan vara för något. Jag förklarar gärna, eftersom jag själv inte hade någon aning om vad det egentligen var för något, innan jag själv kom dit. Men, oftast stannar det vid att jag bara förklarar hur mitt behandlingshem funkade i stora drag. Och sedan är det väl kanske på det sättet att det inte riktigt går att föreställa sig situationen att befinna sig på ett så speciellt ställe, ifall man själv aldrig varit där.

Hur som helst var det ett underbart möte, där i tisdags. Det var länge sedan som jag kunde gå med så lätta steg. Att få berätta om det som oftast ligger dolt, som många anser vara lite skamligt, var otroligt skönt. Att få berätta allt det som är så otroligt viktigt för mig, utan att bli avbruten, var enormt ljuvligt.

Det bästa av allt?

Jag inser hur galet långt jag har kommit. Win.